Obs

Det kompakta mörker som en gång ramade in vår tillvaro har för de flesta ersatts av ett ständigt, konstgjort ljus. Vad har det gjort med oss? Det frågar sig poeten Erik Lindman Mata i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hur var det egentligen, vid det förra sekelskiftet, att vänta ut den gamla tidens ljus och bländas av det nya? Vi kan tänka oss en diptyk två bilder bredvid varandra. Fotogenlampan, utgångspunkten, är den första bilden. Den elektriska belysningen, resmålet, är den andra. Ett mörkt Stockholm, sparsamt upplyst av några få oljelampor, ställd mot vår tids ständigt lysande stad, fylld av skärmar, gatubelysning och elektricitet. Människan tycks vid slutet av 1800-talet ha stått inför en grundläggande, taktil konflikt, den mellan elden och elektriciteten. Man ser framför sig hur stearinljuset dör ut, precis när lampan tänds. I det här fallet är dessutom inte väntan på det gamlas utslocknande enbart en

Vad säger ditt utseende om dina inre egenskaper? Ingenting, är kanske det självklara svaret idag. Men för hundra år sedan konstruerades både vetenskaper och kameror på premissen att utsidan skvallrar om karaktären. Och hur fria är vi egentligen från den föreställningen idag? Det frågar sig författaren Boel Gerell i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Men kolla, säger min vän och håller fram mobilen så att jag ska se ordentligt. Kolla på hans ögon, kolla blicken. Vad tycker du? Är den inte lite konstig? Mannen i mobilens Tinder-app står lutad mot en dörrkarm i något som skulle kunna vara ett badrum. Av armens vinkel att döma har han tagit bilden själv. Det är en selfie. Alltså jag vet inte, fortsätter min vän. Först tyckte jag att han var helt okej, men nu vad tycker du? Det är nåt med munnen också. Nåt spänt. Och jag kollar, böjer mig närmare och zoomar med pekfingret och tummen in i ansiktet tills bara flimra

Humor är vanligt bland människor och andra primater. Vad vi skrattar åt förändras med tiden - kanske också skrattets kvalitet? Läkaren Matz Larsson minns sin tid som clown, i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag hade precis fått min läkarlegitimation, och blivit anställd på Huddinges psykiatriska klinik. Då uppkom plötsligt behov av ledighet, lång ledighet och redan om en vecka! Det var inte särskilt populärt, eftersom jag hade flera nattjourer inplanerade. Jag väntade nervöst på besked. Min chef hade till och med tillkallat klinikchefen. De tog god tid på sig men till slut kallades jag in i rummet. De två herrarna synade mig från topp till tå. Att åka till München för att jobba som clown på en Cirkus låter fullkomligt vansinnigt, vansinnigt (lång paus) ..men samtidigt så roligt och studentikost, att det måste premieras! De slog sig för knäna och kasta till mig en beviljad ledighetsansökan. Drömjobbet var m

Vi har länge ansett oss ensamma om att kunna skilja på ont och gott. Men i fablerna står djuren för moralen - som förblir sig ganska lik genom millennierna, noterar Ola Wikander i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag växte upp med Fablernas värld, det klassiska nederländska barnprogrammet, som länge sändes i SVT. Den kloke Ugglan, den gnällige men renhjärtade Päntti varg, den sturska och beskäftiga Fröken Stork: alla gjorde de ett outplånligt intryck. Jag kan ännu citera dem (med dialekter och allt) när de lärde ut sina fyndiga poänger till generationer. År 2018 kom en ny datoranimerad version av tv-serien som hade premiär redan 1968, men dess rötter går betydligt längre tillbaka än så. Ett av de största och viktigaste bidragen till världens fabelhistoria är den klassiska indiska samlingen Pañcatantra, som skrevs ner ett par hundra år före Kristus men som kom på svenska först 2019, översatt från sanskrit av

Den som tror att våra moderna tider lyckats göra sig kvitt det förgångna har fel. Tvärtom, hela världen håller på att förvandlas till ett museum menar Thomas Steinfeld. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Aldrig har det förflutna varit så närvarande. Det som en gång varit blir levande igen, i form av filmer eller datorspel som förmår att återskapa det försvunna med yttersta precision. Eller så bevaras det förflutna i form av innerstäder, restaurerade för att för alltid se ut som de kanske en gång gjort. Eller så spelas samma gamla låtar om och om igen, från morgon till kväll, så att även den populära musiken tycks har hamnat i en ändlös slinga av nästan samma karaktär som den klassiska musiken befinner sig i sedan mer än hundra år. Ingenstans syns dock det förflutnas övertag över närvaron lika tydligt som i museernas utveckling. Runt 150 museer lär ha funnits i Sverige under slutet av sextiotalet. Idag räknar man mer än 150

Hur vet vi när en upplevelse är "äkta"? Författaren Italo Calvino (19231985) sökte Amerika men fann det inte i USA. Torbjörn Elensky följer Calvino i spåren i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den amerikanska litteraturkritikern Marjorie Perloff föddes som Gabriele Mintz i Österrike 1931. När hon bara var sju år gammal, 1938, lyckades hennes judiska familj fly undan nazisterna och tog sig till USA. I sina memoarer, The Vienna Paradox, beskriver hon alldeles i början hur ett kaffeehaus, en restaurang i klassiskt wiensk stil, som skapats i New York, med alla de typiska möblerna i böjträ, små marmorbord och leende kypare i vita förkläden känns mera autentiskt än det gör att besöka ett samtida kafé i Wien. Det handlar naturligtvis om flera saker, inte minst hur ens förväntningar uppfylls: medan kyparna i Wien, enligt henne, är rätt otrevliga är de amerikanska låtsaswienarna idel leenden. Och både schnitzeln och b

Författaren Tora Dahl (1886-1982) såg hur föraktet för barn fördes vidare mellan generationerna. Vi har fortfarande mycket att lära av henne, menar Eva-Lotta Hultén i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Under många år tänkte jag att jag någon gång skulle skriva en biografi över Tora Dahl. Hennes serie om flickan Gunborgs uppväxt var en av min ungdoms stora läsupplevelser och jag tyckte att Tora Dahl blivit orättvist bortglömd. Men andra hann före. Tora Dahl hade en särskild förmåga att skildra inte minst det lilla barnets känslor. Jag var i tonåren när jag läste hennes sju böcker långa svit om fosterbarnet Gunborg, byggd på Tora Dahls uppväxt, och jag hade min egen barndom i hyfsat färskt minne. Själv var Tora Dahl 68 år när första delen kom ut, men hon verkade minnas allt med skärpa och jag kände igen mig själv: nyfikenheten, förundran inför de vuxnas ofta obegripliga ord och handlingar, känslan av att bli m

Ett möte mellan två skandinaviska kvinnliga konstnärer i 1880-talets Paris. Venny Soldan agerar modell och Hanna Hirsch målar. Linda Fagerström reflekterar över allt som döljer sig i ett porträtt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången 2017. Det är en januarimorgon i Paris 1887. Fuktig kyla sveper med flodvattnet längs Seines kajer. Drar utmed boulevarderna, förbi trottoarkaféernas skrangliga bord och letar sig fram över golvplankorna inomhus. Kallast är det förmodligen i konstnärsateljéerna i Montparnasse. I en av dem, på Rue Notre-Dame-des-Champs 53, möts konstnärerna Hanna Hirsch, 23 år och Venny Soldan, 24 år. Syftet är att arbeta på ett porträtt. Hanna Hirsch ställer sig vid staffliet. Venny Soldan, som idag tar på sig rollen som modell, sätter sig på golvet. Mattan är tunn och skrynklig, men skyddar från det värsta kalldraget. Bakom henne står en målarduk på sin spännram lutad mot väggen i

Passivitet är inte så uppskattat i vår tid. Men den som håller sig stilla kan vara mer lyhörd än den handlingskraftige. Zara Kjellner stannar upp i den danska författaren Helle Helles sällskap. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det är sensommar och börjar bli kallt i luften. Jag ligger stilla i min soffa. Kajorna har flyttat tillbaka till det stora trädet på innergården och skriker nu dag och natt. En kvinna röker cigarett efter cigarett i fönstret mitt emot. Dagarna är långsamma, liksom slutna i sig själva. En morgon cyklar jag till Stadsbiblioteket och lånar fyra böcker av den danska författaren Helle Helle. Jag lägger mig i soffan igen och läser, och sedan läser jag oavbrutet i fem dagar. En hel arbetsvecka går åt till att läsa. Efter ett tag existerar ingenting utanför min lägenhet, kajorna, kvinnan på andra sidan, och Helle Helle. I den första romanen jag läser, Om detta borde jag skrivas i presens, flyttar den unga

Ska nya byggnader vara samtida eller igenkännliga från äldre tiders bebyggelse? Författaren och journalisten Lars Anders Johansson vill uppmärksamma oss på den mångfald som traditionen erbjuder. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den första november 1903 tändes lanterninen i Tjärvens fyr för första gången. Fyren ligger på ett ensligt skär i yttersta havsbandet i Stockholms norra skärgård. Tjärven är angöringsfyr för Furusundsleden in mot Stockholm. Skäret är bara 200 meter långt och 100 meter brett och dess högsta punkt höjer sig endast sex meter över havsytan. Vid hårt väder sköljer havet över hela klippan och där finns varken träd eller buskar. Endast ett rikt fågelliv. Där går inte ens att förtöja med båt och landstigning är endast möjlig när vädret är lugnt. Att bygga en fyr på en så gudsförgäten plats var ett komplicerat företag och bygget föregicks av intensiva diskussioner. Efter ett antal grundstötningar och skepps

Var Selma Lagerlöf lesbisk? Eller vore en sådan etikett att tvinga på historien vår tids definitioner och begrepp? Anna Blennow reflekterar över kärlekens namn utifrån några gamla fotografier. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Två kvinnor ser in i kameran. Den ena, mörka, sitter upprätt i en höghalsad svart klänning. Mot henne, tätt intill, lutar sig den andra, ljushåriga. Hon har en penna i sin uppsträckta hand, nästan som ett vapen. På ett annat fotografi ser vi dem igen. Nu sitter de sida vid sida i varsin stol, inte lika nära. Den mörka håller i en bok. Under de uppslagna pärmarna, nästan skymda, skymtar kvinnornas händer som närmar sig varandra, rör vid varandra. Den ljushåriga kvinnan är Selma Lagerlöf. Den mörka är Sophie Elkan, hon som kallats Lagerlöfs reskamrat och väninna. Men när deras brevväxling offentliggjordes 1990, 50 år efter Lagerlöfs död, visade det sig att deras relation gått betydligt djupare. Nu ser

Det finns ett språk för att ställa världen till rätta, och ett annat som beskriver den som den är. Kiplings dikter hör till det senare slaget, konstaterar Vincent Flink Amble-Naess i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Tommy Atkins är på permission från sin militärtjänst i brittiska Indien, och på besök i London, imperiets huvudstad. Några egna kläder äger han inte, utan flanerar genom stadens bakgator klädd i den scharlakansröda uniformsrocken han fått låna ur regementets ekipering. När han lämnade England var han en av rekryterna the ten year men, som de kallas efter längden på deras tjänstgöringstid och under åren i den bengaliska hettan har minnet av hans hemstad kommit att förskönas bortom rimlighetens gräns. Mellan exerciserna har han drömt sig bort till Music Hall-teatrarna, gallerierna, dansbanorna och pubarna. Och nu är han äntligen här. Mottagandet blir emellertid inte fullt så varmt som Tommy hade h

En framgångsrik populist måste ha förmågan att piska upp opinioner med hjälp av effektfull propaganda. Men den som slår dövörat till gör det på egen risk, menar litteraturvetaren Jimmy Vulovic. Det finns nog få uttalanden Hillary Clinton ångrar lika mycket som att hälften av Donald Trumps väljare kan placeras i the basket of deplorables. Presidentvalet 2016 slutade illa för henne. Naturligtvis inte enbart på grund av det uttalandet men hennes ord bör ha spelat stor roll för att mobilisera Trumpväljare. Åtminstone efter att hans populistiska kampanj gjort sitt med det Hillary Clinton sa den 9 september 2016. En vecka senare intog han scenen på ett massmöte i Miami, Florida. Entrén skedde till tonerna av Do you hear the people sing från musikalen Les Misérables efter Victor Hugos roman från 1862. Det var en propagandistisk iscensättning av saker, händelser och tider som egentligen inte hör ihop. Sångens militäriska trummor dundrade. Bakom honom projicerades en storslagen revolutionsbild med USA:s fana centralt

Vår tid har svårt att hantera sanningen med stort S. Därför behöver vi läsa Edith Stein (18911942) - även känd som S:t Teresa Benedicta av korset. Det menar journalisten och författaren Ylva Herholz. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. De mest upphöjda och yttersta sanningarna kan inte utrönas med människans förstånd, skrev den tyska filosofen Edith Stein en gång i en artikel som handlade om intellektet och de intellektuella. Stein hade med tiden däremot blivit övertygad om att det innersta och egentligaste av själen kan upplysa oss. När hon så översatte Thomas av Aquinos Undersökningar om sanningen uppstod en liksom förklarad helhetsbild i hennes medvetande. Hon hittade också likheter mellan Thomas nästan 700 år äldre kunskapsteori och den nya fenomenologin, som hon själv var skolad i; Steins mest omfattande arbete, "Endliches und Ewiges Sein", ändligt och evigt varande, är ett slags syntes mellan de båda lärorna i ett f

Gränser som nyss var tämligen abstrakta bemannas nu på nytt. Till och med sådana som helt hade fallit i glömska återvänder som spöken från det förflutna, noterar Thomas Steinfeld i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ordet "gräns" låter som ett äkta svenskt ord. Eller som ett äkta tyskt ord, för den delen: "Grenze". Men så är det inte. Ordet är en gränsgångare i sig själv. Det kommer från trakterna som numera kallas för Polen. De tyska ordensriddarna, som under 1200-talet hade gett sig iväg för att kuva hedningarna i öst, var de första som hade lärt sig tala om en "greniz" eller en "granica". Samtidigt som riddarna trängde fram österut, bortom gränserna mellan de germanska och slaviska folkstammarna, flyttade ordet till väst. Och så kom det också till Sverige, medan man i södra Tyskland fortsatte at tala om "gegend", "umkreis" eller "ende, dar ein land keret" änden, där ett land vänder sig tillbaka. Gränstrakte

Att tid är något relativt har vi vetat länge - i teorin. Kan skönlitteraturen göra sanningen mer konkret för oss? Anna Axfors undersöker tiden för kvinnorna i Vilhelm Mobergs författarskap. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. "Det är synd om människorna", säger guden Indras dotter när hon i Strindbergs "Ett drömspel" stiger ner till jorden för att se hur människorna har det, men när jag stiger ner i Vilhelm Mobergs böcker är meningen som kommer för mig "det är synd om kvinnorna". Mobergs 1800-talsskildringar är det som kanske mer än något annat format svenskarnas bild av sitt eget förflutna: De fyra böckerna i Utvandrar-eposet är bland de mest lästa i Sverige under 1900-talet, och Raskens, som handlar om folket som stannade kvar i fattigdomens Sverige, sändes som tv-serie 1976 och sågs av fem miljoner. I trendiga designaffärer som drömmer sig tillbaka till randiga förkläden och soppslevar av trä så hittar jag Novellix lilla

Lord Byron föredrog ett glas vatten. Linda Skugge synar vad det är som gör personer i offentligheten förr och idag så benägna att tygla sina kroppar genom självsvält. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Mad, bad and dangerous to know. Så beskrev Lord Byrons älskarinna Lady Caroline Lamb honom, innan hon skickade en lock könshår med texten I cut the hair too close and bled more than you need. Jag klippte för nära huden så att blodet började forsa. Och det var han. Mad och bad. Så pass att en av hans fruar, Anne Isabella Byron, inte lät honom träffa dottern, Ada Lovelace, som senare kom att bli den första datorprogrammeraren. Anne Isabella Byron hoppades på det viset att Ada skulle hindras från att utveckla den sorts galenskap hon menade att Lord Byron led av. För egendomlig var Lord Byron. Minst sagt. Och mycket är välkänt. Exempelvis att han var en i det där coola gänget av författare och poeter som år 1816 tillbringade en

Vad händer med litteraturen när författaren blir en offentlig person, en talare och influencer? Om det är ett problem så är det i alla fall inget nytt problem. Det menar Mikael Timm i den här essän. Författare kan alla bli boka en föreläsning och bli expert lockar en annons på nätet. Här finns också en bok om hur man som författare skall se till att hamna i tv-soffan. I Odysséen finns en scen där Odysseus kommer till fajakernas ö. På kvällen blir han inbjuden att tala om sina resor. Hovet sitter i festsalen, i mörkret lyssnar folket. I Homeros dikt har Odysseus själv upplevt de faror han berättar om. Den där kvällen är han författare och skådespelare i samma person och därmed en förebild för vår tids mediale författare. Den berättare som sätter sig i tv-soffan bör likt Odysseus se till så att kropp och ord bli ett. Lärarna på författarkursen i annonsen har förstås skrivit böcker, men de är också artister, präster, atleter, metrologer, forskare, ståuppkomiker, entreprenörer, ingenjörer, fotografer, kockar j

Att ta bladet från munnen är ett uttryck som funnits länge på många språk. Men vilket blad talar vi om? På äldre tiders tyska hette det "kein blatt vornehmen", alltså: att inte hålla något blad för. Kanske var det fikonlöven i Paradiset som åsyftades? Men i våra dagar är det från munnen bladet ska tas, för att ge fri passage åt den nakna sanningen, hjärtats ocensurerade mening. Men hur sann blir den ocensurerade sanningen, i realiteten? Det frågar sig författaren Ulrika Kärnborg, med utgångspunkt i några exempel ur den svenska utgivningen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I höjd med sin 90-årsdag gav författaren Elsie Johansson ut vad hon sa skulle bli hennes sista bok. Redan titeln, Bladet från munnen, sände en chockvåg av förväntan genom skaran av trofasta fans. Det finns inget som läsare på dagens bokmarknad älskar så mycket som löften om kommande indiskretioner. Inte så konstigt att kritikerna sedan fick svårt att ma

Efter skandalen inom Svenska akademien 2017 valde flera medlemmar att begära utträde. Sociologen David Wästerfors beskriver i den här essän hur händelserna går att förstå med hjälp av Lewis Costers teori om giriga institutioner. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Du tillhör ett sällskap eller sammanhang som du måste lämna. Skolan tar slut, klassen ska skingras, du har blivit äldre och vuxit ur din roll, du flyttar från din hemort, du har fått nog av sällskapets medlemmar och deras stil och frusna åsiktsrepertoar eller vad det nu kan handla om. Ändå känner du ett vemod, en beklämmande känsla av att vilja stoppa tiden och kliva av, en längtan efter åtminstone ett uns respit från uppbrottet. Det är kanske känslan av den du blivit i detta sällskap eller sammanhang som det handlar om, definitionen av din identitet, det andra gjort dig till, och som du nu sörjer inför steget ut i tomheten. Men så händer något som skingrar detta