Musikmagasinet

Är det en smärtsam eller kanske rent av befriande process att bli äldre som fri musiker eller att pensioneras från t ex ett operahus? I det fjärde programmet i serien Dilemma möter vi Margareta Hallin, koloratursopran och tonsättare, Janos Solyom, pianist och dirigent och Ove Johansson, saxofonist och kompositör. Manus och produktion, Birgitta Tollan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Kanske tidernas bästa svenska låt? Ja, det skrev någon om den kultförklarade sången ”En etta på söder” med koloratursopranen och tonsättaren Margareta Hallin, 82 år gammal. Vad inte alla vet är att Margareta Hallin var fastanställd på Kungliga operan i Stockholm mellan åren 1954 och 1984. Därefter tvingades hon till pension. Att vara koloratursopran betyder att du sjunger väldigt högt, att rösten är lättrörlig och har en klar klang. Margareta Hallin sjöng ända upp till trestrukna F, alltså fem halvtoner över höga C! Hon gjorde uppskattade framträdanden i Glyndebourne, Florens, Wien, Hamburg, Moskva, Londo

I program tre samtalar författaren Kerstin Ekman och tonsättaren Marie Samuelsson om sin nyskrivna helaftonsopera Jorun orm i öga, en originalberättelse inspirerad av kvinnorna i den poetiska Eddan. Hur gestaltar operan dilemmat mellan krig och omvårdnad med de fornnordiska, ofta våldsamma, hjältedikterna som fond. Manus och produktion, Birgitta Tollan Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Författaren och librettisten Kerstin Ekman har ett otal antal romaner bakom sig. Hon är en av våra mest lästa svenska 1900-talsförfattare och hon har erhållit flera stora litterära priser, som Augustpriset två gånger och Pilotpriset. 1953, som 20-åring, studerade Kerstin Ekman Fornisländska och blev helt tagen av Eddadikterna. Ekman upptäckte en kvinnlig skald och inspirerades till att själv dikta om Jorun, som kallades Orm i Öga eftersom hon efter svåra upplevelser hade fått ett skarpt uttryck i ögonen. - Efter att ha suttit ensam i 50 år, och pulat och hittat på berättelser, betvivlade jag min förmåga att sam

Kan styrning på det här sättet vara förödande för den enskilde musikern eller för musiken? Eller kan den medföra något positivt? I ett dilemma kring en cellokonsert kommer tonsättaren Tommie Haglund och solocellisten Ernst Simon Glaser till tals. Haglund och Glaser är två av personerna i ett triangeldrama, där även en annan solocellist figurerar. Den förste solocellisten, en mycket nära vän, som från början inspirerade Tommie Haglund till att komponera cellokonserten Flaminis Aura. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Tonsättaren Tommie Haglund fick en förfrågan från Göteborgs Symfoniorkester, som ville spela in Flaminis Aura med sin egen solocellist, Ernst Simon Glaser. Tommie Haglund ville dock ha sin vän, den förste solocellisten. Orkestern ändrade inte sitt krav och efter ett års betänketid sade Tommie Haglund slutligen ja till orkesterns solocellist, till konserter och skivinspelning. Manus och produktion, Birgitta Tollan Om Tommie Haglunds cellokonsert skriver musikskribenten Tony Lundman: &rd

I första programmet medverkar den lyrisk-dramatiska sopranen Gitta-Maria Sjöberg och mezzosopranen Malena Ernman. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Gitta-Maria Sjöberg sjöng huvudrollen som den kärlekstörstande och lidande Katerina Ismajlova i Sjostakovitj’ Lady Macbeth från Mzensk som hade premiär vid Göteborgsoperan 2012. Den uppsättningen var startskottet för debatten om operasexismen i Sverige. Nu kommer Gitta-Maria Sjöberg för första gången till själv tals i den här debatten. Hon blir inte provocerad av att kvinnor många gånger dör i operorna: – Varför offrar sig till exempel den unga slavinnan Liu i Turandot och tar livet av sig när hon älskar prinsen Calaf så mycket? Jag går in i rollen för att förstå kvinnan. Kanske beror det på att jag hade en uppväxt där kampen mellan liv och död var min ständige ledsagare. Min mamma var judinna och den enda överlevande i sin släkt. Jag vet att mamma skulle offrat livet för oss barn om det var nödvändigt. – Min moster följde sina f

I det femte och sista programmet i serien "Musiken har ordet" står poeten och pianisten Tomas Tranströmer i fokus. Vi hör honom läsa egna dikter och dessutom själv spela pianostycken för vänster hand. Vi möter poeten Eva Ström, tonsättaren och dirigenten Bo Holten, pianisten och tonsättaren Daniel Stagno och tonsättaren och musikern Catharina Backman. Manus och produktion, Birgitta Tollan. 2011 fick poeten Tomas Tranströmer Nobelpriset i litteratur med motiveringen: "för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga". I programmet visar vi att Tranströmers lyrik även klingar av musik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Poeten och författaren Eva Ström fick diktsamlingen Den halvfärdiga himlen redan som tonåring. -Tranströmers dikter var musik från första stund! Där finns gåtfullhet och mystisk. Där finns även hot, ångest och skräck, men han beskriver också räddningen, och det är ofta musiken som ger tröst, säger Eva Ström, och ger exempel från dikterna Namnet och Cari

I fjärde programmet i serien "Musiken har ordet" står poeten Sonja Åkesson i fokus. Hon medverkar med inspelade sånger och uppläsningar. Vi möter kompositören Gunnar Edander, poeten Eva Ström, musikern och författaren Kajsa Grytt, tonsättaren och musikern Catharina Backman, musikern och grafiska designern Nina Ramsby, bildkonstnären och musikern Gittan Jönsson och författaren Katarina Mazetti. Manus och produktion, Birgitta Tollan. Poeten, författaren och bildkonstnären Sonja Åkesson avlider 1977. Hon föds 1926 i Buttle på Gotland. Hon får inte studera vidare utan arbetar som telefonist, servitris och affärsbiträde. 1957 debuterar Sonja Åkesson med diktsamlingen Situationer och 1977 utkommer den posthuma samlingen Hästens öga. Hon hinner med att skriva ett 20-tal dikt-, och novellsamlingar. Tillsammans med kompositören Gunnar Edander ger hon ut Slagdängor, en samling visor med musik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. På en Skype-linje från Kalifornien sjunger Gunnar Edander ur Sonja Åkessons visa

I tredje programmet i serien "Musiken har ordet" möter vi librettisten, dramatikern och författaren Kerstin Perski, tonsättaren och professorn Karin Rehnqvist och kompositören Gunnar Edander. Kerstin Perski har samarbetat med Orionteatern, Bouffonteatern och Judiska Teatern. Hon har skrivit nya texter till klassiska musikdramatiska verk som Glada Änkan och Enleveringen ur Seraljen. Kerstin Perski har jobbat med tonsättarna Hans Gefors, Karin Rehnqvist, Paula af Malmborg Ward, Jonas Forssell, Carin Bartosch-Edström och så danske Niels Martinesen. Deras gemensamma opera Skriftestolen vann 2007 det danska Reumert-priset som bästa danska opera. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.  Vad skiljer musikdrama från taldrama? Varför skall det sjungas? -Opera är för mig framför allt drama, dramatik. Dramat måste vara så känslomässigt laddat att personerna måste brista ut i sång, förklarar Kerstin Perski, som ofta inspireras av myter när hon gestaltar operakaraktärer. Dagisfröken Lollo fick drag av Jeanne d&

I andra programmet i serien "Musiken har ordet" möter vi musikern och filmskaparen Hans Appelqvist, poeten, författaren och tidigare läkaren Eva Ström, den operaskolade rockmusikern Nike Markelius och dramaturgen och författaren Carsten Palmaer. Hans Appelqvist är utbildad till Tonemeister under tre år vid det danska Musikkonservatoriet i Köpenhamn. I en tonmästare samlas både den tekniska och den musikteoretiska kunskapen. En Tonemeister är alltså en slags länk mellan tekniker och musiker. Hans Appelqvist fascineras av röstens skörhet hos amatörsångare. - Jag dras även till röstklangen hos äldre kvinnor och använder raspiga recitationer av Naima Wifstrand och Karin Boye i mina musikstycken, berättar Hans Appelqvist. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Till videofilmen Sjunga slutet nu skapade han fantasifiguren Klot som är vän med pojken Vissen. Klot är en svävande boll med mun och hen talar amerikanska med en syntetisk/digitaliserad stämma. Hans Appelqvist säger att det också är det tekniska i det

I första programmet i den nya serien "Musiken har ordet" hör vi Mozarts g-mollsymfoni med nyskriven text av den amerikanske rockpoeten Neill Furio. Även Chopin är en mycket sångbar tonsättare. Hör Chopins Pianoetyd nr 3 både med Lang Lang och i världsmusiktappning med Maria Pomianowski och vänner. Vi möter även estradpoeten och författaren Bob Hansson och tonsättaren Paula af Malmborg Ward, som självsvåldigt använde Hanssons dikter i sitt verk För att skälva, för Helsingborgs Symfoniorkester och kör. I hans dikt är hela frasen: För att skälva krävs det närhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. -In the beginning is the word! Hela tiden. Ibland känner jag mig mer som ordmänniska än som musikmänniska. Så musiken har definitivt ordet, erkänner Paula af Malmborg Ward. Hon har använt dikter ur Bob Hanssons diktsamling Heja världen och fascineras av auran kring ord som Klarspråkssaknad, Mjuksandssångare och Människogrönska. -Jag har fragmentiserat Bob Hansson. Satt in honom i min musikaliska kontext. Han

I femte och sista programmet möter vi en spjuspets, Victoria Bond, och en gränsgångare, Alex Shapiro. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Victoria Bond föddes i Los Angeles och växte upp i New York och i Hollywood i en gediget kulturell familj. Modern var konsertpianist och studerade för bland annat Bela Bartók. Hennes far var sångare och läkare. Victoria Bond prövade på teater, målning och skulptur, men valde musiken och började studera komposition. Victoria Bond funderade på att bli dirigent. Hon mötte dirigenten Leonard Slatkin, äldre bror till en av henne klasskamrater, och fick goda råd av honom. Av hundratals sökande till dirigentlinjen vid Juilliard School of Music var Victoria Bond en av de sju som kom in och hon blev första kvinna någonsin som där tog examen i dirigering vid slutet av 1970-talet. När Victoria Bond började fanns det endast två andra kvinnor i USA som dirigerade orkestrar: Sarah Caldwell hos Boston operakompani och Eve Queler som hade startat sin egen operaorkeste

I fjärde programmet möter vi två två pionjärer inom den nutida konstmusiken, två tonsättare med judiska anor från Ryssland: Faye-Ellen Silverman, infödd Manhattanbo, och Shulamit Ran, som pendlar mellan Israel och USA. De båda tonsättarna studerade faktiskt under en period samtidigt på Mannes College of Music på Manhattan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Faye-Ellen Silvermans morfar kom från Ryssland till New York vid 1900-talets början. Strax efter ryska revolutionen anlände hennes far till Manhattan. Faye-Ellen började på Dalcroze School of Music i New York när hon var 4 år. Mamman skrev ner orden till Faye-Ellens egna kompositioner när hon var alltför liten för att stava men redan kunde skriva noter. När hon var 13 år var hon en av fem vinnare i en kompositörstävling där den berömda brittiska dirigenten Leopold Stokowski satt i juryn. Det ledde till konsert i Carnegie Hall och uppmärksamhet i radio, TV och tidningar. Det var då Faye-Ellen bestämde sig för att kalla sig tonsättare. -Jag var ka

I tredje programmet möter vi två New Yorkbaserade musiker. Elviolasten och tonsättaren Martha Mooke har bland annat spelat på Broadway, medan tonsättaren och pianisten Elodie Lautens operor sätts upp off-Broadway och off-Metropolitanoperan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Jag möter Martha Mooke I en vacker våning på övre västra Manhattan. Hon spelar med New York's ledande ensembler och har inga problem med att gå mellan notbundna och improviserande uppdrag. Just denna vecka varvar hon fyrsträngat violaspel, i stycken av Tjajkovskij och Bruckner, i en symfoniorkester i New Jersey, med att i studio, med femsträngad elviola, spela in altfiolstycken som tonsatts för henne. Och så har hon precis avslutat komponerandet av sin tredje String Quartet. En klassisk altfiol har fyra strängar, men Martha Mooke äger ett flertal femsträngade instrument. Hon processor ljudet I dator och med allehanda pedaler Den elektrifierade altfiolen kan låta som ett keyboard, en synth, en gitarr eller som en saxofon! Så här

I andra programmet möter vi tonsättaren och virtuosa flöjtspelaren Jennifer Higdon som först började komponera vid 21 års ålder, efter att mest ha lyssnat på rock, country, och bluegrass. Nu är Jennifer Higdon en av USAs flitigast spelade tonsättare och fick 2010 det finaste pris man kan få inom konstmusiken i USA, Pulitzerpriset, för sin Violin Concerto. Samma år vann Jennifer Higdons Slagverkskonsert en Grammy. Hennes musik finns inspelad på över 60 CD-skivor. Jennifer Higdons filosofi är enkel: Musiken måste sjunga, den måste tala, den måste kommunicera. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Hon skriver musik för musikerna och för lyssnarna och tror stenhårt på att hon kan skriva kvalitetsmusik och samtidigt kommunicera med många människor. Om Jennifer Higdon har det skrivits att hon i sin musik hellre använder klangfärger och melodier än teman. Hon håller med: -Mitt klangfärgstänkade kommer ur mina kompositionsstudier hos tonsättaren George Crumb. George Crumb själv listar hennes musikaliska finge

Först ut i programserien är tonsättaren, konsertpianisten och dirigenten Tania León. 1967, efter en gedigen klassisk utbildning till konsertpianist vid Havannas Musikkonservatorium, lämnade Tania León Kuba för den kreativa friheten i New York. Dansaren och koreografen Arthur Mitchell övertalar henne att bli musikaliska ledare, dirigent och pianist vid Dance Theatre of Harlem, det första afro-amerikanska balettkompaniet någonsin i USA. Han uppmuntrar henne att skriva egen musik och Tania León beslutar sig för att studera musikalisk komposition vid New York University. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. 1980 kunde hon resa tillbaka till hemlandet, då förbudet att återvända upphävdes. Det var då hennes far fick henne att förstå att hon skulle använda sina musikaliska rötter i sin musik. - Han lyssnade på de inspelningar jag hade med mig och sa rakt på sak: ”Visst är det intressant det här, men var finns du i alltihopa.” Det förvånade mig eftersom min far inte var musiker, säger Tania Le&oa

Ett program om Beethoven, Schubert och en målning på väggen i en klostercell som förändrade allt. Medverkande: Edith Söderström, sångerska och manusförfattare. Leo Spauls, skådespelare och dramatiker. Guido Zeccola, kulturredaktör och författare. Min första lektion tog jag redan i femårsåldern. I femton år skulle jag sitta framför pianot och försöka traggla mig igenom Schubert och Beethovens enklare repertoar. Jag blev aldrig särskilt bra. Det var något med händerna. Trots att mina fingrar var smala och smidiga fick jag dem aldrig att lyda. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Jag kom inte längre än till Chopins regndroppspreludium, vilket inte är långt alls med tanke på alla år jag satt där och övade. Det var bara en sak jag behärskade. Jag kunde improvisera. När jag lade undan noterna blev allting plötsligt möjligt. Istället för att öfrtvivlat försöka få händerna att följa noterna på papperet kunde jag gå inåt och låta händerna få eget liv. Det blev märklig musik, men det blev min musik.  Det

Jag står åter framför den gamla skolbyggnaden. Det är tidig vår på slätten utanför Sala i Västmanland. Himlen är grå och förutom en fågel som ropar långt borta är det alldeles tyst. Jag står utanför byggnaden och jag ska snart gå in. Det var här det började, och det är här det slutar - sökandet efter skönheten. Uppdraget var omöjligt, men däri låg lockelsen. Skulle skönheten gå att fånga in, lägga i en burk, stoppa i ett kartotek, mäta, väga och känna på, skulle den givetvis förlora all sin kraft. För mig är den endast ett sken som vittnar om en annan värld. Jag är en skugga, som rör mig i skuggan. Skönheten är gnistan, sensommarens mareld, det snabbt brinnande ljuset. Träbyggnaden jag står framför är hög och röd. Det var ett ljud som förde mig hit, det var ljudet av en klocka. Jag står utanför skolbyggnaden. Och så går jag in. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I det sista programmet i serien om skönheten undersöks fyra olika minnen: Ljudet av en klocka, ett lockrop i natten, vinden genom en flöjt

Det brukar kallas för epifanier - korta genomlysta ögonblick, som uppenbarelser, ofta mättade med en snabbt övergående insikt i skönhetens fulla idévärld. Jag sträcker fram handen och försöker greppa det ögonblicket, försöker hålla om det som handen runt en solvarm sten. Det händer några minuter in i Antonio Vivaldis "Stabat Mater". Musiken skrevs för nästan tre hundra år sedan. Allt vi har kvar är papprets linjer och noternas svarta prickar. Men partituret är en karta. Countertenorens höga röst försvinner in i ett mjukt oväntat legato med orden "Dum pendebat Filius". För en kort stund finns inga historiska eller tidsmässiga avstånd mellan mig och musiken. Skönheten har bundit allt samman. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I den andra delen av Skönheten möter vi Lars O Ericsson - docent i praktiskt filosofi vid Stockholms universitet samt författare och konstkritiker, bland annat i Svenska Dagbladet. Han talar om hur hans egen skönhetstörst vuxit sig allt starkare med åren. Den största skönheten

Jag sitter i bilen på väg till mitt möte med Sofia Roberg när radion spelar ett pianostycke som jag inte hört på länge. Det är den långsamma andra satsen i Schuberts tjugoförsta pianosonat. Pianisten spelar eftertänksamt, lugnt och ackorden med den enkla lilla melodin gör egentligen inte mycket väsen av sig. Ändå är det som om musiken går rakt in i mig. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Jag kör snabbt på motorvägen österifrån, men plötsligt är det som om vägen försvinner och Österlens landskap börjar glöda i eftermiddagssolen. Det är en intensiv skönhetsupplevelse, men när jag nu försöker beskriva, den märker jag hur tafatta orden blir. Det var några små toner, som vecklade ut sig inom mig och för en kort sekund var dom större än allt. Men min beskrivning av upplevelsen kan bara ringa in känslan, inte fånga den.   Kanske är det därför som jag ändå enklast hittar skönheten i just musik. Den bara är. Den bara finns. Oftast betyder den ingenting alls. Dom klassiska styckena har sällan ens

P2 Musikmagasinet Konsten att humla - del 6. Tonsättaren Elzbieta Sikora, lever i Paris, uppvuxen i Warszawa. -I min kompositionsklass var vi 3 - 4 flickor och 5 pojkar. Men jag är den enda som blev tonsättare. -Det var först när jag kom till Frankrike som jag blev medveten om kvinnors och mäns olika villkor, berättar Elzbieta Sikora. Paula af Malmborg Ward har kallats en av våra mest drivna operakompositörer. -Jätteviktigt med kvinnliga förebilder, säger Paula. De som tror att tonsättare sitter i lockliga peruker i guldram på väggen - de tror fel. Jag får ta emot gliringar och goda råd som manliga tonsättare slipper. Danska saxofonisten och kompositören Pernille Bévort: Kvinnliga jazzinstrumentalister i Danmark har på tio år försvunnit från musikutbildningarna. När nån säger att du spelar som en man så tänker jag att jag måste repa mer, det här går ju inte, skrattar Pernille Bévort. Manus och produkiton: Birgitta Tollan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

P2 Musikmagasinet Konsten att humla - del 5. Vi är i Oslo. Att humla - vad är det? Norska tonsättaren Synne Skouen: -Det sägs om humlan att hon inte är konstruerad för att flyga. Men det vet hon inte och därför flyger hon ändå. Möt Synne Skouen, som utbildade sig till tonsättare i Wien. -I starka organisationer krävs kvotering. Om vi tror att förändringar sker via evolution så kommer vi att få vänta alltför länge. Tonsättaren Cecilie Ore: Det är mycket svårare att vara medelmåttig kvinnlig tonsättare än att vara en manlig medelmåttig komponist. Och det går inte alls an att vara dålig kvinnlig tonsättare. De kvinnliga tonsättare som godkänns har en mycket hög konstnärlig nivå. Tonsättare Maja Solveig Kjelstrup Ratkje: Min Voice-platta, som gjorde succé på noice-scenerna världen över, osynliggjordes i gubbkulturen i samtidsmiljön. Vi startade improvisationsgruppen SPUNK efter Pippi Långstrumps nonsens-ord: Det enda säkra är att SPUNK inte betyder dammsugare. Manus och produktion: B Lyssna på alla avsnitt i Sv